I september 2022 fick jag diagnosen epilepsi. Jag var 17, skulle fylla 18 i mars året därpå och hade längtat på att fylla 18 sen jag var 16 och tog moppekortet. Men där satt jag, i ett sjukhus rum med 2 läkare framför mig som meddelar att jag har epilepsi. Det tog inte ens tre sekunder för hela mitt liv och dem framtidsplaner jag hade att krossas i miljoner bitar som aldrig kunde lagas igen.
Jag fyller nu 19 om en månad och ska ta studenten vilket alla ser fram emot, och visst det gör väl jag också men känner mig så jävla efter i livet, det tar en bit av mig varje dag och ju närmare studenten vi kommer desto mer känner jag att jag tar ut det på andra, jag är så otoligt lättirriterad.
Mitt liv känns ofta som att jag jagar något som jag aldrig kommer nå, jag har så jävla svårt att ställa om till livet som epilepsin gav mig. Jag kan inte köra, tar dagliga mediciner, får inte dricka alkohol och är konstant beroende av andra vilket är det värsta. Jag är den som gillar att kunna göra saker själv, jag vill kunna vara självständig och luta på andra efter behov men nu klarar jag mig fysiskt inte utan att ha någon i närheten som jag kan luta mig mot.
Vill bara kunna bli självständig igen och kunna planera livet så som jag vill leva det och kunna vara spontan utan behovet av att andra ska kunna köra mig eller behöva planera för att vara spontan så jag har med medicinerna.
Saknar mitt gamla liv och det dödar en liten del av mig varje dag att jag aldrig kommer få tillbaka det. Vill bara vara normal igen.
